Stjärngossarnas betydelse i Sverige
I Sverige har stjärngossarna haft en stor tradition, som är knuten till trettondagen, just den dagen som de tre vise männen hyllade Jesusbarnet med rökelse, guld och myrra. Men sedan början av 1800-talet plockades vissa delar från stjärngossespelet upp av de så kallade Staffansgossana och det blev då inslag i Staffansritten på annandag jul. Staffansvisan som sjungs är från 1370 och berättar om Stefanus – en stalledräng som jobbade hos kung Herodes. Enligt en myt var Stefanus den som först såg Betlehemsstjärnan och därefter ropade han till kung Herodes att en ny kung hade fötts.
Enligt andra traditioner som är kopplade till Staffansridningen och stjärngossarna hade det även med julfriden att göra. Under medeltiden var det lag på att julfriden skulle börja 21 december (Tomasdagen) och vara fram till tjugondedag jul. Ända fram till 1770 var det efter 
Staffansridningen som den offentliga delen av julfirandet började. Det var drängarna på gårdarna som då red till grannbyn både för att dricka sig fulla och ge hästarna vatten. Julfirandet slutade 7 januari (S:t Knut Lavards dag) och det är härifrån ordspråket att julen är slut vid Knutdagen kommer.
Västsverige
År 1988 på trettondagsafton var det en stor uppvisning i Göteborg av 150 stjärngossar, som alla var medlemmar i Göteborgs domkyrkas gosskör. De höll detta år en friluftskonsert och bar struthattar med stjärnor på. Tillsammans med stjärngossarna deltog syskon och föräldrar i ett stort fackeltåg.
Stockholm
På Skansen sjöng stjärngossar fram till 1970-talet på restauranger och i stugor från annandag jul till trettondagen. Skansens stjärngossar hade vita, långa särkar på sig och på huvudet bar de en pappstrut med tofs gjord av färgat silkespapper. Varifrån dessa uppträdanden kom ifrån är inte klarlagt.